När man får ett barn

När man får ett barn så ändras allt runtomkring en, allt från livssituation till känslor och tankesätt. Det är det bästa som hänt mig...om nån sa till mig att det är en sån kärlek man känner skulle jag inte tro, som jag inte trodde. Från första sekund jag fick henne på mitt bröst älskade jag henne oändligt, utan gränser och begär...jag kände direkt enorm empati...redan när hon låg i magen älskade jag henne, men inte i närheten av när jag fick henne. Det finns INGET man älskar mer, ingen, bara hon..hon som är jag och han. Min bara min, mitt allt. Samtidigt som man får alla dessa positiva kärleks och lyckokänslor så kommer även en stor oro, en oro som jag inte kan beskriva med ord...man vill att allt ska vara bra, inget får gå fel och tack gode Gud att allt är som det ska med min lilla ängel...vet inte annars hur jag hade klarat av nåt negativt.
När hon föddes så såg allt bra, fullt frisk bebis. Dagen efter så kollade läkarna på henne och allt såg bra ut förrän en tysk läkarkvinna tyckte att det klickade i hennes höfter och bokade in en extra koll pga det. Dag 4 återkom vi till sjukhuset för att ta PKU-prov plus att en till läkare skulle kolla hennes höfter...och japp hon tyckte oxå att dem klickade och började direkt skriva remiss till en specialist...jag stod där som ett frågetecken och frågade men vad, varför, hur kommer det sig, kommer det påverka hennes gång blablabl tusen frågor vällde ut...och inget svar...nehe..så jag började storböla! Ingen förklaring fick man heller och ingen tröst förrän barnmorskan kom in och sa att det säkert inte e nån fara och att min bebis e frisk och att jag inte behöver oroa mig. Om 2 v skulle vi till specialisten på Astrid Lindgrens. Jag grät varje dag i 2 v...jag ville inte att det skulle va nåt fel med henne..jag googlade och fick fram skräckscenarier...om det var höftledsluxation hon hade så skulle hon va tvungen och ha en speciell sele som hon skulle sitta i dagligen och jag skulle ej få bada henne utan jag skulle få åka till sjukan en gång i veckan m.m....jag dooooog. Jag ville ej jag ville ju att hon skulle ha söta klänningar och söta kläder, inte skulle hon sitta i en jävla skena!!! Men som tur är så hade hon inga problem :) Ultraljud gjordes och en specialist kollade henne och sa: INGA MER BESÖK.
Tusen stenar föll från mitt hjärta!! :). Alla nyfödda bebisars leder klickar mer eller mindre, men de kör på extra säkerhet för barn i Sverige, vilket egentligen är bra..men jag ville ju inte att Natalija skulle ha några fel. Och det har hon inte och jag är evigt tacksam för detta underbarn hon är en riktig gudagåva, en sån charmör, alltid glad och på bra humör, sockersöt och drar alltid till sig blickar vart vi än går. Inte nog med det så säger alla andra mammor att jag har värsta turen med henne, hon hade ej kolik, ingenting, äter allt osv. Jag är så tacksam.

Natalija några sekunder gammal :)

Det jag ville komma fram till är att det blir en riktig omvändning med allt och för det mesta på gott. Man tänker annorlunda kring allt, man planerar annorlunda, ja allt. Och det är den bästa känslan och bästa händelsen i mitt liv, min dotter, mitt allt.